kommandoran

I tisdags åkte jag till Växjö för att träffa Amanda, och för att se Bruno K. Öijer. Kvällen vi skulle se honom satt vi i hennes pappas lägenhet och drack hemgjort vin. Vi överskattade tiden och kom sent. Det var nog våran seriösa dresscode black med Amandas vackra begravningsklänning i spetsen som gjorde att dom förstod att vi verkligen ville komma in, för egentligen fick dom inte släppa in någon efter det börjat.

Än en gång tömmer och fyller Bruno min kropp på näring och energi. Jag slutar aldrig att förvånas.
Makalöst.