Känner att det är på tiden att jag rentvår mig.
Glöm allt jag sagt om att röda överdelar är det fulaste som finns att ha på sig.

Damir Doma SS10

Jag reflekterade senast igår över hur svensk arkitektur överlag är rätt tråkig och safe.
Idag fick jag en knäpp på näsan när jag i senaste numret av Arkitektur såg Elding Oscarsons
japan-inspirerande projekt på en av Landskronas äldsta gator. Titta och njut!

There's nothing to be afraid of

Hildur Gudnadóttir kliver in på scenen i en helvit dräkt och en
hjortinspirerad fjäderhatt. Sammanbiten dränker hon hela Cirkus med sin cello.
Hon får lov att hålla i hatten när hon nickar som tack, fortfarande lika sammanbiten.
Hennes ljudlandskap får en att sväva bortom tid och rum.
Till något mycket ensamt och tragiskt, men ändå vackert.

Hennes sista låt hör man är sammanflätad med Fever Rays introlåt "If I Had A Heart".
Ni som vet vilken det är, föreställ er att det beatet som är igenom hela den låten stod på
i säkert en kvart. Under tiden öste man ut rök, så det kändes till slut som om man stod i ett litet rum.
Sedan säger någon att det luktar som i hennes vardagsrum.
Jag tänker efter och känner genast igen lukten av rökelsen Nag Champa.
Snacka om en show för alla sinnen.

Trots att scenen var hemskt låg och att många huvuden framför mig gjorde
att jag inte såg Karins enorma dräkt särskilt mycket, var det här en av dom häftigaste upplevelserna jag varit med om.

Bara ljusshowen var värd pengarna. Basen som var det brutalaste jag någonsin varit med om
känner jag nästan fortfarande i bröstet. Tråkigt att Fever Ray ska gå i graven, för jag tvivlar på att det någonsin kommer bli såhär bra.